Slutar det göra ont?

Under vardagarna försvinner smärtan för att man är så uppe i allt man ska göra och fixa. Dieter, dagis,gympapåsar och middagsmat.
och hon har gjort framsteg med dieten utan tvekan

Jag brukar tycka att jag har accepterat att hon har autism, men ibland så rivs såren upp och då är inte sårskorporna så tjocka som man tror.

Vi har en familj vi umgåtts med sen M var bebis, deras mellanbarn är i samma ålder och M har alltid lekt bra om än kanske avvaktande med deras barn.
Men nu går det inte längre, vi har försökt i olika omgivningar och i olika situationer :-(

Först var det hemma hos dem, och hon var så mycket autism just då. osäker, kunde inte hantera situationen, mådde dåligt, ville åka hem, svarade inte på tilltal från barnen trots försök
Slet i mig, slog mig och fick de andra barnen att verkligen undra vad som försigick.
Varje gång sånt här händer så går hjärtat sönder, en liten bit i taget. Jag har väldigt nära till tårarna då men jag brukar inte visa det.
Men svårt är det och man inser hur oerhört mycket mer hon har att kämpa emot än andra 4,5 åringar.
Allt som kommer självklart för dem, att leka med kompisar, att VETA hur man leker med sina kompisar. För hon vill, det är det som är så svårt. Vissa barn med autism tycks vara nöjda i sin värld men det är inte M. Då hade allt varit mycket enklare, för om hon är nöjd och mår bra så räcker det väldigt långt.

Att andra barn ser henne som udda gör ont för att jag vet att hon så gärna vill vara med i leken men inte vet hur.

På förskolan svarar hon på andra barns tilltal, inte varje gång men för det mesta men hon fortsätter inte samtalet utan det slutar där. Hon tittar sällan i ögonen och hon interagerar inte med de andra barnen.

Det är långt mycket bättre än när hon började där, men det är mycket kvar om det någonsin går att komma ikapp.